onsdag, maj 13, 2009

ECT

Jag tänkte att jag skulle berätta om min måndag. Ja, Jimmy fyllde ju år så kvällen var jättetrevlig! Men på dagen var jag, tillsammans med Vicky, på Huddinge sjukhus och var med på ECT behandling. ECT betyder ElektroKonvulsiv Terapi och det är en behandling som ges till patienter som är VÄLDIGT deprimerade. Detta för att det inte hjälper om man endast är lite deprimerad, då får man bara biverkningar. Med hjälp av elektrisk stimulering i hjärnan förändrar man signalsubstanser i hjärnan, eftersom bland annat depression beror på problem med signalsubstanser.

Vi fick alltså vara med när patienten fick sin behandling och ser hur det går till.
Patienten kommer in, antingen hemifrån eller från en avdelning. Man mäter puls och blodtryck för att sen söva patienten. Man sätter på tre elektroder på patienten, två på huvudet och en kring höger nyckelben. En tuss placeras i munnen för att patienten inte ska skada sig när denne börjar krampa. Sen placeras en elektrisk "paddel" vid höger tinning och den andra "paddeln" i bakhuvudet ungefär.
Därefter laddar man paddlarna och ger patienten en elektrisk stöt. Detta gör att patienten drar ihop sig och blir stel. Så fort strömmen "släpper" (efter några sekunder) så börjar patienten att krampa. Krampen varar olika länge, men runt 8 sekunder.
Sen får patienten i lugn och ro vakna upp för att sen åka hem.

Det var väldigt kul och intressant att få vara med om detta. Samtidigt som jag blir illa berörd av att dessa patienters depression har gått så långt att dom måste gå igenom en ECT behandling. För mig räckte det med att vara där i några timmar för att sen känna mig som världens lyckligaste människa! Jag är verkligen lycklig. Har en underbar familj (som snart kommer att utökas med lilla plutten), underbara vänner och läser en fantastisk utbildning. Som sagt, mycket lärorikt, för min del.

Nu kallar min fantastiska utbildning på mig, ska sätta mig i soffan och läsa en vetenskaplig artikel på 9 sidor om palliativ vård.
Kram!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vi läste om ECT i höstas och vi satt typ och gapade när vi fick höra om det, det låter ju helt sjukt! Typ som värsta stenålders tortyrmetoden. Det måste varit coolt att få vara med på det! Hur verkade det? Verkade det liksom...humant? Jag får liksom en känsla av att man om typ 50 år kommer säga "år 2009 botade man svår depression med elektriska chocker, ja dom var inte kloka på den tiden!" :P

(Undra hur många som kommer tolka det som att det är din och Jimmys lilla egna familj som ska utökas med en liten plutt :P)

Emma sa...

Ja, det låter ju lite ohumant när man berättar om det. Men det är faktiskt den äldsta och bästa metoden mot djupa depressioner. Det finns alltså inget som är bevisat att vara så bra som ECT.
Men jag kände när första patienten var inne att "jag vill inte se det här!". Det är klart att det var ganska obehagligt att se patienten ligga och krampa, men det kändes helt ok. Men som jag skrev, jag tycker det är hemskt att det ska gå så långt. Så ja, ECT är nog lite makabert.

Hehe...tror dom flesta som läser bloggen vet om att det är svägerskan som väntar plutten och inte jag =D